Affekter kan sägas vara våra grundläggande känsloreaktioner. Forskarna är inte helt ense, men de flesta räknar med att vi föds med 7-9 grundaffekter: ilska, sorg, glädje, intresse, förvåning, rädsla, skam/skuld och avsky. Det vi i vardagligt tal kallar känslor är en medveten upplevelse av någon affekt eller kombination av affekter. Affekter har både en fysisk och en psykologisk del. När en affekt aktiveras utlöses kroppsliga reaktioner och varje affekt är kopplad till typiska ansiktsuttryck, kroppshållningar, etc. Affekterna mobiliserar oss också för handling – när en affekt aktiveras vill vi något!
Varje affekt kan upplevas med olika intensitet. Ilska kan t ex upplevas från en svag aning av inre spänning och irritation till okontrollerbart raseri. Affekternas intensitet påverkar förmågan att samtidigt tänka, reflektera, minnas och lära oss av våra erfarenheter. En förmåga att uppleva måttlig intensitet av affekt, utan att tappa förmågan till reflektion, är därför viktigt för vårt psykiska välfungerande.

Genom evolutionen har vi människor utrustats med de reaktioner som har haft ett överlevnadsvärde. För stenåldersmänniskan var det livsavgörande att kunna bli arg för att till exempel försvara sig mot farliga rovdjur. Ledsenheten och gråten hos spädbarnet blir en signal till omgivningen som ger nödvändig omvårdnad. Även skulden och viljan att göra gott igen, liksom den plågsamma skammens förmåga att få oss att stanna upp, är viktiga för att vi ska fungera som de sociala varelser vi är.

Våra affekter berättar hela tiden för oss om vad vi är i för slags situation och vad vi behöver. Ledsenhet säger kanske att vi är är i nöd på något sätt och behöver söka stöd och hjälp. Om vi inte kan uppleva våra affekter kan vi inte ta hand om oss själva på bästa sätt.
Även om vi människor kommunicerar genom att tala med varandra, så spelar hur vi säger saker ofta mycket större roll än vad vi säger. Via våra ansikten och våra kroppar kommunicerar vi också med andra. Om vi har svårt att använda våra affekter så får andra svårare att förstå vad vi menar och vill. Ett ”nej” sagt med ett leende och bortvänd blick har inte alls samma effekt som ett ”nej” sagt med direkt ögonkontakt, fast röst och lite rynkade ögonbryn.

Vi behöver kontakt med affekterna för att våra liv tillsammans med andra människor ska fungera tillfredsställande. Affekterna innehåller sin egen vilja att komma till uttryck och motiverar oss att sträva åt ett visst håll. Att inte känna sina affekter är därför detsamma som att vara utan inre kompass, att ha mindre kraft för att åstadkomma det man vill och önskar i livet.
Att uppleva och uttrycka sina affekter innebär att reagera på ett djupt personligt och uppriktigt sätt. Man vet vad man vill i olika situationer och kan därmed påverka sin framtid. Detta innebär inte att man alltid får som man vill eller att man alltid bör agera utifrån varje känsla, men det innebär att man vet när en situation är eller inte är som man vill. Den inre kompassen fungerar som ett hjälpmedel att förstå sig själv och andra så att man kan navigera på ett klokt sätt mot den framtid man önskar.

Fobier är en typ av ångestproblem som många känner till. Människor med fobier känner stark rädsla inför t ex hissar, spindlar, öppna platser, eller sociala situationer. Rädslan är så stark att man till varje pris vill fly situationen och utvecklar olika undvikanden. Det kan handla om att gå i trappor istället för att ta hissen, ta en omväg runt torget, alltid tacka nej till att gå på fest, etc. Varje undvikande ger kortvarig lättnad men innebär dessvärre att livet begränsas.
Förvånansvärt liknande mönster har observerats i psykodynamisk psykoterapi där fokus är på människors inre känslomässiga liv. När laddade samtalsämnen berörs reagerar vi med förhöjd ångest och använder olika slags beteenden, så kallade försvar, för att undvika de affekter som väcks i samtalet. Man kan här tala om affektfobier.
Till skillnad från vanliga fobier är affektfobier många gånger omedvetna. Det är svårt att uppfatta vilken känsla som väckts eftersom våra försvar fungerar automatiskt och effektivt. Någon som är fobisk för spindlar vet alltid om det, även om han eller hon kanske inte så gärna vill berätta öppet om sin fobi. En ilskefobisk person kan däremot vara helt omedveten om sin ilska. Personen känner ingenting eller anar kanske en vag oro när ilskan väcks. Precis som vid vanliga fobier inskränks dock livet eftersom personen missar möjligheten att förstå vad han eller hon reagerat på och använda sin ilska konstruktivt. I förlängningen leder affektfobier inte sällan till problem i relationer eller att psykiska besvär som nedstämdhet och ångest uppstår.

Vi kan utveckla fobier inför alla slags affekter eller kombinationer av affekter. Såväl tankar som beteenden som andra känslor kan fungera som försvar mot skrämmande, smärtsamma eller skuld- och skambelagda affekter.
En person som t ex har en ilskefobi kan undvika ilskan genom att bli tyst, genom att gråta, känna sig trött eller bli mycket anpasslig. Om personen blir pressad kanske han eller hon tappar fattningen och säger eller gör något olämpligt. På grund av sin affektfobi är personen oförmögen att uppleva sin ilska och uttrycka den konstruktivt genom att t ex sätta nödvändiga gränser. En person som är fobisk för sorg kan undvika sorgen genom att stoiskt hålla tillbaka tårarna, försöka le och skratta eller bli känslomässigt avstängd. Samtidigt sker inte den bearbetning och lättnad som sorgen kan medföra. En person som reagerar fobiskt inför känslor av närhet och ömhet verkar kanske istället ofta oberörd, är alltid upptagen och aktiv och nedvärderar sitt behov av andra snarare än är öppen och tillgänglig för dem, vilket kan innebära svårigheter att etablera nära relationer.
Även positiva känslor, som t ex glädje och intresse, kan undvikas om de väcker smärta, skuld eller skam. En person som t ex har svårt att känna glädje över sig själv kan ha svårt att bli nöjd och tillfredsställd och kanske anklagar sig själv mycket. Om en person inte kan känna intresse och engagemang för sig själv kan det leda till att han eller hon missköter sig såväl fysiskt som psykiskt och har kanske svårt att tillåta sig sina egna såväl som andras omsorger om sig själv.